Framsida

Kerstin Johansson

Y 73 Dronten

SAGA Egmont





Till Mikael

1

Dörren öppnades och mamma kom in.

– Nu får ni sluta att stöka till här inne, sa hon. Jag måste städa. För resten är det fint väder i dag, så ni kan gott vara ute och leka.

Jämt är det så här! När man har som roligast, kommer de stora och förstör för en. Jan och Kurt och jag lekte rymdleken. Janne var kapten, Kurre var tekniker, och jag var pilot. Instrumentbrädan hade vi monterat på mitt skrivbord, och pappas gamla bandspelare var vår radioförbindelse med jorden. Han hade haft den på reparation gång på gång. Men det hjälpte inte, för strax efteråt brukade den ändå vara trasig.

– Nu har ungarna varit på den igen, brummade pappa då.

– Nehej, skrek jag och Ulla, vi har inte rört den.

Fast då och då brukade vi ju tjuvlåna den.

Och mamma brukade gräla.

– Betala hundratals kronor för den där skrotapparaten, sa hon till pappa. Så gott om pengar har vi då inte. Sjuttio kronor la du ut förra månaden, och nu är den trasig igen. Nog finns det annat att stoppa pengarna i än en låda, som bara knastrar.

När de vuxna pratade om pengar, blev de jämt så arga. När jag tänkte på pengar, så fick jag en så god smak i munnen. Jag tänkte på karameller eller på en bilbana eller på Kalle Ankatidningar. Även om man inte fick köpa, så var det skönt att tänka på sånt.

Vi lekte att hela huset var en rymdraket. Men mamma brydde sig inte om det. Hon begrep inte, att vi befann oss i en omloppsbana runt jorden, och att vi inte kunde springa ut i den lufttomma rymden, bara för att hon skulle städa.

– Gud, vad ni har ställt till! sa hon.

Mamma är alltid litet bråkig, när hon städar. Hon började plocka upp grejor från golvet. Min badmintonracket och badbyxorna och Allan-dockan och alla serie-tidningar.

– Hjälp till och plocka undan, sa hon till oss. Det är ni själva som dragit fram. Att det ska behöva se ut så här, så fort ni ska leka litet.

Varför är mammor så noga med var sakerna ska stå? Eller ligga. Om jag var som hon, skulle jag låta sakerna vara i fred. Janne och Kurt tog upp några tidningar och lade dem på bordet. Sedan smet de ut. De tycker det är obehagligt, när mamma grälar. Och det är klart. Inte är det trevligt precis.

Jag sprang efter pojkarna.

– Gå inte! sa jag.

De stannade nedanför trappan.

– Jo, Kurre och jag kilar hem till mig, sa Janne och gick ut på gatan.

Det är Janne som bestämmer. Fast han är inte så bra att hitta på, när vi leker. Då är jag bäst. Det brukar vara jag, som har idéerna. Han tänker en stund på vad jag säger. ”Kör till då!” säger han. Eller ”okej!” Men om han säger: ”Sånt larv!” då tycker jag, att det jag sagt, ligger som en liten trasa, som han sparkat undan.

Kurt gick också ut på gatan. Kurt gör alltid som Janne.

Men jag ville inte bli ensam. Jag var tvungen att hitta på nånting, så att de skulle stanna kvar.

– Den där skulle väl vara en bra satellit, sa jag och pekade på lekstugan.

Min lillasyster Ulla rår om lekstugan, men hon är nästan aldrig där. Hon har bara sina dockor och andra leksaker där. Janne spetsade munnen och fick ett par rynkor mellan ögonen. Han gick fram till lekstugan, ryckte upp dörren, böjde sig fram och tittade in. Kurre och jag ställde oss bakom honom och kikade över hans axel. Mitt på golvet låg sjömansdockan Axel Ӧman. På lillbordet hade Ulla dukat med dockservisen och lagt upp högar av löv på tallrikarna. Runt bordet på blå pallar satt de största dockorna med spretande ben.

– Kör till då! sa Janne. Lekstugan får väl duga. Men vi måste få bort dockstruntet.

Han drog fram den gamla klädkorgen, och vi slängde ner alla leksaker och dockor i den.

Småtrollen Humbug och Klatter stod på fönsterbrädet. De hade ett listigt grin i ansiktet, och jag kallade dem busfröna. Humbug hade svart, långt, tovigt hår och Klatter hade vitt, krulligt. Det var mina troll, och jag tyckte om dem. På kvällarna, när jag var ensam, lekte jag med dem. De vågade allting, och de kunde till och med trolla.

Jag ställde mig framför dem, så att inte Janne och Kurt skulle se dem. Medan killarna proppade klädkorgen full med leksaker, passade jag på att stoppa ner småtrollen i byxfickan.

Sedan gick vi och hämtade våra grejor. Bandspelaren och ishockeyhjälmarna och snörena. Från källaren tog vi pappas luftmadrass. Den skulle vi pumpa upp, för vi behövde reservluft, när vi kom upp i rymden. Den läckte litet grann, men det gjorde det hela bara spännande. Det vore ju för läskigt, om luften skulle ta slut, medan vi var ute i rymden. Vi tog på oss våra rymdhjälmar, för nu skulle vi iväg.

– Luftintaget klart? frågade Janne.

– Strax, sa Kurre och klämde på luftmadrassen, som han höll på att pumpa upp.

– Högtalarsändaren är klar, sa jag.

– Klart för start, sa Janne. Destination planeten Mars. Farligt uppdrag. Smyga på marsspioner. Avslöja deras lömska planer mot jordmänniskorna.

Vi satt i de upp- och nedvända pallarna, som nu var pilotstolar, och det var inte så lätt att klara alla uppgifter. Det höll på att gå på tok ett tag. Sändarens sladdar hade snott ihop sig, så det blev avbrott. Men förste teknikern, som var kolossalt duktig, förstod sig på alla apparaterna i rymdskeppet och lyckades till slut att knyta ihop de rätta snörena.

– Hallå högkvarteret, sa Janne med entonig röst. Det här är rymdraket Y 16. Nerräkningen kan börja.

– Tio-nio-åtta-sju-sex-fem-fyra-tre-två-ett – Pang! schwung! switch!

Raketen vibrerade. Skakade allt våldsammare. Det kändes som om alla instrument skulle skaka sönder.

– Kapten, vi är på väg, sa jag.

Vi såg jorden sjunka under oss. Inte på samma sätt, som när ett flygplan lyfter. Nej, som om vi suttit i en kanonkula, slungades vi ut i rymden.

Just då hörde vi, att det bultade på kabinens dörr.

– Vad gör ni därinne? Ӧppna genast! Det är min lekstuga! Och titta här! Dockorna har de slängt ut.

Det var tjejerna. Min lillasyster Ulla och hennes lekkamrat bultade och skrek utanför dörren.

– Vi ska tala om det för mamma. Slänga ut våra saker. Titta!

Vi såg på varandra. Vi var inte längre uppe i rymden. Vi satt bara dubbelvikta i var sin uppoch nervänd pall med ishockeyhjälmarna på huvudet. Instrumentbrädan var bara lillbordet i lekstugan med snören och en gammal trasig bandspelare på. Alltid likadant! Skvallra för mamma, som skulle säga: ”Nej, hör nu pojkar, kan inte småflickornas dockor få vara i fred? Skäms och fy! Nu får ni verkligen …” Morsor begrep inte rymdfarare.

Vi lämnade lekstugan som den var. Vi brydde oss inte om flickorna, som var arga och skrek efter oss, att vi skulle komma tillbaka och städa och ta reda på vårt skräp.

2

Det var lågvatten, och längs stranden hade älven lämnat en bred gata av hård, svartbrun lera. Gult sjögräs, stockar och gammalt ris stack upp här och var. En röd plasthink utan handtag satt fast i leran. Björkarnas löv var inte större än råttöron, och det som skulle bli rönnblad såg ut som ludna knutar.

– Om man skulle bada, föreslog Kurt, men ingen av oss brydde sig om att svara.

Det blåste, och det var svinkallt i vattnet.

Vi hade kommit fram till Sahara. Jag vet inte, vem som började kalla platsen så, men namnet passar bra, för det är mycket sand där. Precis som i en öken. En gång för länge sen, jag tror det var förra våren, så grävde vi efter en skatt i Sahara. Inte hittade vi nån skatt inte, bara en sten som glittrade, när solen sken på den. Janne stoppade den i fickan och sa, att den var hans. Det var fuskigt, för det var faktiskt jag, som såg den först. Han sa, att han skulle sälja den till en silversmed och bli rysligt rik.

Inte för att jag tror, att stenen var så väldigt dyrbar, men till lyckosten hade den alltid kunnat duga. Jag samlar på lyckostenar. Jag stoppade ner handen i byxfickan för att känna efter, om jag hade nån sten på mig i dag. Men det var bara småtrollen, som låg där. Jag kände på deras blanka ӧgon, som var av glas och stod ut litet. Jag fingrade på deras trubbiga ansikten. Första gången de trollade, det var i vintras. Jag var ledig från skolan den dagen, men varken mamma eller pappa var hemma. Mamma var på jobbet som vanligt, och pappa var bortrest. Jag kände mig så rysligt sugen på godis, men jag hade inga pengar. Småtrollen låg i fickan precis som nu. Jag önskade mig någonting gott, och plötsligt såg jag påsen. Den låg vid trottoarkanten. Den var av plast, och den var full av olika sorter. Både choklad och kola och marsipan, Det var en sån där påse, som mamma brukade köpa, när vi skulle ha främmande. Någon måste ha tappat den, tänkte jag. Men jag såg inga människor varken uppåt eller neråt gatan.

Påsen var min. Jag hade ju önskat den. Och jag förstod att det var småtrollen, som hade trollat. Men jag hade aldrig talat om det där för killarna. De skulle bara ha retats. Eller sagt att jag hittade på. Karamellerna hade jag ätit upp för länge sen. Men när vi gick där vid stranden, kunde jag inte låta bli att skryta litet.

– Vet ni, att jag kan trolla? sa jag rakt ut i luften.

– Få se då! sa Janne.

– Hokus pokus filiokus, hej kilomanjaro! sa jag.

– Vad tänker du trolla? sa Kurt.

– Förstår du inte, att han är tokig, sa Janne och hoppade över bäcken, som rinner längst nere i sänkan i Sahara.

– Jag tänker trolla, så något roligt händer, sa jag, medan vi klättrade upp för Saharas sandbank.

Där vi nu stod, kunde vi se en liten vit stuga. Längre neråt älven låg forsen, men den såg man inte härifrån. Vi visste vem som bodde i stugan. Det var en gubbe, som vi kallade för Bonna-Jossi. Han hade varit färjkarl förr i världen. Det var innan de hade byggt den stora fina bron längre uppåt älven. Nu behövdes ingen färja och ingen färjkarl, men Bonna-Jossi bodde kvar i sin stuga, och den gamla färjan låg uppdragen på stranden. Bonna-Jossi såg skojig ut. Han hade stora händer och grov röst, men själv var han så liten så liten. Han var en sån där gubbe, som alla barn retade. Han blev så arg, när man skrek: ”Bonna-Jossi, Bonna-Jossi, är ett riktigt tok”. Jag var egentligen rädd för Bonna-Jossi. Tänk om han skulle få tag i mig, när jag var med nån gång och ropade så där.

Bredvid färjan vid stranden stod en liten kiosk. Men den såg inte ut som en vanlig kiosk. Bonna-Jossi hade byggt den själv. Han brukade sälja vykort och godis i den förr i världen. Den var åttkantig och hade inga fönster, bara en dörr på baksidan och en lucka framtill, som gick att fälla ner.